Efter ett helt yrkesliv i skolans tjänst är Lars Lagheim säker på sin sak. Han anser att det nuvarande bedömnings- och betygssystemet så som det hanteras är både svåröverskådligt och en fara för likvärdigheten. Något han beskriver närmare i sin bok ”Lita på läraren” som även innehåller lösningar på hur bedömningen i grundskolan istället kan gå till.
Lars Lagheim har skrivit boken ”Lita på läraren” där han tar upp och pekar på det nuvarande kriterierelaterade bedömningssystemet bättre kan anpassas till lärarnas och elevernas arbete.
Själv påbörjade han sin lärarutbildning redan 1964, och efter erhållen examen 1968 arbetade han som lärare, skolledare och enhetschef på utbildningsförvaltningen i Stockholm.
– Trots att jag fick mitt första skolledaruppdrag redan 1975 fortsatte jag att undervisa fram till 1997 då mina ögon satte käppar i hjulet. Min ambition var att bibehålla den nära elevkontakten så länge som möjligt. Mitt arbete på utbildningsförvaltningen, först som projektledare och sedan som enhetschef sammanföll bland annat med den period då Jan Björklund var skolborgarråd i Stockholm.
Efter ett antal år på utbildningsförvaltningen bestämde sig Lars för att börja arbeta på konsultbasis, både i Sverige och Norge, vilket han gjorde fram till sin pension 2012. Samma år författade han manuset till vad som senare skulle bli ”Lita på läraren”. Erfarenheten att skriva böcker hade han skaffat sig långt tidigare.
– Från och till, sedan 1982, jobbade jag med läroböcker. Främst var det böckerna ”Puls” (senare ”Impuls”, båda utgivna på bokförlaget Natur och Kultur, reds anm) i ämnena historia och samhällskunskap. Jag var med och reviderade dem tills för några år sedan då jag av hälsoskäl beslutade att låta andra få ta över.
2012 började du skriva på ditt manus till ”Lita på läraren”. Berätta om processen.
– Ja, jag bestämde mig för att skriva ner de erfarenheter som jag hade samlat på mig under mitt arbetsliv. Manuset blev 100 sidor långt och skickades så småningom in till Komlitt förlag, som då svarade att jag borde korta det. Under tiden hade utbildningsministern Jan Björklund tagit fram en ny läroplan. Lpo94 hade blivit Lgr11 och de gamla betygskriterierna formulerats om och blev kunskapskrav. Tanken var att formuleringarna skulle vara tydligare vilket innebar att jag fick gå igenom hela den nya läroplanens intentioner av bedömning och betygsättning för att kunna uppdatera min bok innan den publicerades.
Berätta om din boks upplägg och vilka den vänder sig till?
– Boken består av två delar, där de första 55 sidorna är en bakgrund och en beskrivning av hur man kan gå till väga för att få till stånd en bättre bedömning av elevernas kunskapsutveckling. Den andra delen av boken är ett underlag för läraren att hantera betygsystemet så att eleverna bättre förstår vad de ska visa att de kan för att få ett visst betyg.
– Den vänder sig för det första till rektorer och skolledare, men även skolhuvudmän och politiker på alla nivåer – men kanske speciellt till kommunpolitiker vars ansvarsområde är skolan. Även föräldrar har stor nytta av att läsa boken så att de får större insikt i hur systemet är uppbyggt.
Och vad är det läsarna får veta?
– Om bedömningen i skolan är likvärdig eller bara lika. Enligt förordningen ska bedömningen vara likvärdig, vilket i praktiken betyder att man ska värdera elevernas kunskaper lika.
– Jag anser att varje elev måste ha rätt att visa sina kunskaper på det sätt som passar honom eller henne bäst, vilket betyder att likvärdigt är motsatsen till lika. Skolan måste hävda rätten till en likvärdig bedömning, det vill säga, rätten att vara olika. Det gäller alla elever, lärare och skolor. Varje lärare måste kunna tänka ”hur ska jag göra för att se varje elevs specifika kunskaper?”.
– Ett problem i sammanhanget är de nationella proven där resultatet bygger på poäng, rätt eller fel etc. Men det värsta är att alla elever får lika lång tid på sig att svara, stick i stäv mot likvärdighetsprincipen. Vissa elever behöver mer tid medan andra har svårt att visa sina kunskaper genom ett skriftligt test. Här borde man lita till lärarnas bedömning istället.
Så du anser att systemet med nationella prov – som är ”lika för alla” – är orättvist?
– Jag tycker nationella prov väger för tungt när det handlar om att sätta betyg. De är bara mätinstrument som bygger på att ”göra lika” medan det är en individ – i skolan läraren – som bedömer en elevs kompetens, förmåga att i olika situationer hantera kunskap. Och när tester får styra skolans bedömning och elevernas betyg blir signalen att man inte litar på lärarna, skolans viktigaste bedömningsinstrument.
Varför har det blivit på det sättet?
– Enligt mitt sätt att se på det så har dagens lärare inte fått den utbildning och fortbildning de behöver för att göra likvärdiga bedömningar.
– Fram till och med 2007 var lärarhögskolornas bedömningskurs frivillig, vilket av olika skäl ledde till att studenterna valde bort den. Idag är den visserligen obligatorisk men det är tveksamt om en kurs är tillräcklig. Dessutom har det glapp, som den frivilliga kursen skapade, i kombination med att fortbildningen uteblev när betygssystemet lades om, lett till att lärarna själva prövat sig fram under resans gång. Min önskan var att lärarlegitimation hade kopplats till en dokumenterad bedömmarkompetens, inte bara till lärarbehörigheten. Men så blev det alltså inte.
Köp boken ”Lita på läraren” på Komlitts hemsida.
Vad anser du om den nya läroplanens tydlighet när det gäller kunskapskraven?
– Meningen var att de nya kunskapskraven skulle vara tydligare än betygskriterierna i den förra läroplanen. Men då de består av ”en himla massa ord” som är svåra att ta till sig, både för eleverna och lärarna blir det svårt att förstå vilken kompetens som ska uppvisas för att få respektive betyg. Den gamla modellen var bättre. Gjorde man sig besvär att analysera betygskriterierna fann man att modellen var densamma i alla ämnen.
Kan du beskriva hur den såg ut?
– Den som kan, har kunskap om begreppen/tekniken, det vill säga kan beskriva, använda, genomföra etc. ska ha godkänt (G).
– Nästa betygsteg, VG, ska ges till den som på ett självständigt sätt hanterar kunskap, det vill säga jämför, värderar, motiverar etc.
– Den som vill nå det högsta betyget, MVG, visar kreativitet och konstuktivitet, skapar helheter och ny kunskap, granskar kritiskat, ställer frågor och hittar egna lösningar.
– En enkel modell. För det lägsta godkända betyget visar eleven att hen kan, vilket ofta tolkas som att hen bara behöver visa det en gång. Tyvärr används ordet ”kan” på alla nivåer i dagens läroplan. Men i den förra läroplanen är det tydligt att en elev som vill ha ett högre betyg alltid ska hantera kunskapen självständigt eller på ett kreativt sätt.
Och du vill alltså att lärarna ska få bättre förutsättningar att sköta bedömningen och betygsättningen. Hur görs detta på bästa sätt?
– Det är skolans uppgift att arbeta och veta att elevernas kunskaper och kompetens hela tiden utvecklas, och i det sammanhanget är de nationella proven olämpliga. För att veta vad skolan tillför eleverna måste varje enskild elevs kunskapsutveckling följas. Helst från förskoleklassen till sista året i gymnasiet. Gör man det kan man lätt gå in och rätta till brister i arbetssätt och organisation.
– Det handlar inte om att följa varje elev i varje ämne utan välja några nyckelförmågor. För det första är det elevernas skriftspråkliga förmåga, hur de tar till sig och med vilken kvalitet de ger ifrån sig ett skriftligt budskap. För det andra, med hjälp av de tre kriterierna ovan, följa en hel klass eller årskurs förmåga att hantera kunskap.
Lars Lagheim har genomfört flera kommunala utvecklingsprojekt kring kriterierelaterad bedömning och betygsättning i både Sverige och Norge. Boken ”Lita på läraren” bygger på dessa erfarenheter. Har du några frågor, vill diskutera bokens innehåll, bolla idéer eller bara rådfråga i ämnet bedömning och betyg är du välkommen att kontakta Lars. Börja med att mejla till: lars.lagheim@comhem.se så kan ni bestämma om och hur en eventuell fortsatt kontakt kan gestalta sig.
