Världsledande Ateljé Catellani räddar konst i Sverige

Anna Catellani håller i dagarna på och avslutar ett forskningsprojekt kring en Rembrandt-målning. Som en av de mest framstående målerikonservatorerna i världen blixtinkallas hon även vid bränder, något som sker i samband med vår intervju efter en brand i Stockholms stadshus.
– Fler konstverk måste bevaras genom att arbeta i förbyggande syfte, det finns en enorm okunskap, säger Anna Catellani

Du kommer precis tillbaka från Stockholms stadshus efter en brand . Vad var din uppgift?

– Under en brand så utvecklas många kemiska ämnen som är aggressiva. Ämnena kan göra skada på målningar. I det här fallet rörde det sig om målningar med al secco-teknik som det finns mycket av här i Stockholm samt oljemålningar. Jag har ofta jour när de gäller bränder och får åka ut och göra en bedömning av skadornas omfattning.

Anna Catellani

Du studerade konservering och restaurering av konst i Florens och har ett stort hjärta för äldre konst från 1400 till 1900-talet. Idag innefattar dina uppdrag den privata sektorn, museer och institutioner både i Sverige och internationellt. Hur förklarar du för människor att det är viktigt att hålla ett öga på sin konst ?

– Om du ser på en tavla så ser du en bemålad yta, men tavlor har också en kontext som består av kulturella ramar. Har du en Picassotavla där halva signaturen faller bort så har du inte längre samma innehåll. När människor inser att de kan se tavlan som ett fönster mot en annan värld, då förändras också tankesättet

– Det är en kedja av moment att bevara och lämna vidare till kommande generationer. Inte minst finns det ekonomiska aspekter.

Konstnär: Alexander Roslin, efter restaurering

Utveckla hur en konservators arbete påverkar konstens ekonomiska värde.

– Det människor inte tänker på är att konsten inte blir värd mycket om den förfaller. Det finns en enorm okunskap. Folk är inte vana att se på ett statiskt föremål och tänka att den föråldras om man inte tar hand om det. De tänker på det när det gäller sin bil eller när de ska byta tak på huset men folk tror att en målning är någonting statiskt.

– Vi har en fukthalt i Sverige som gör att väldigt mycket konst måste ses över och samtidigt har vi enorma samlingar inte minst i banker och museer. Men håller man ett öga på detta? I de flesta fall gör man det inte. Konsten lever; den föds, den åldras och den bryts ner i en takt som vi har möjlighet att bestämma. Vissa säger att det inte finns pengar till det men det handlar inte om pengar utan om insikt. Har man insikten om hur mycket värdet kan förfalla så skaffar man fram pengar.

Du har en enorm makt med din kunskap, och beroende på vad du anser om exempelvis en signaturs äkthet kan konstverket vara värt från 200 kronor till 200 miljoner kronor. Du har också arbetat med verk av Tizian, Goya, Courbet, Dalí och nu senast Rembrandt. Vad har du för råd till ägare av konst?

– Man ska ha en observant syn på sin konst i hemmet och bevara sina konstverk genom att arbeta i förbyggande syfte. Se till att tavlan bibehåller värdet genom att bromsa nedbrytningsprocessen och välj en konservator med många års erfarenhet och helst två utbildningar, både som konsthistoriker och som konservator. Då får man en helhetssyn på objektet, både en läsning ur ett konsthistoriskt perspektiv och en kunskap om konstverkets fysiska egenskaper. Det blir väl investerade pengar

– Folk ska ha en klar blick över vad de har på väggarna i form av värde. När ett konstverk blir skadat så ska de ha koll på vad konsten är värd, detta gäller även vid arvskifte

Ditt arbete innefattar många olika aspekter, inte minst etiska. Vad får du ofta förklara?

– Att du inte kan förbättra, det vill säga förändra verkets karaktär. Samtidigt måste du kunna rekonstruera delar. Det är viktigt att kunna bevara så trovärdigt som möjligt och se till att konsten mår bra och kan fortsätta leva i sin fysiska materia. Vi har konsten som ett visuellt uttryck och det är mycket viktigt att vi har kulturella referenser. Det här är referenspunkter som ska leva vidare. I mitt arbete är jag som en doktor och vår uppgift är inte att förbättra utan att få det att leva vidare.

Och sättet att arbeta är gemensamt internationellt ?

– Ja, många av dessa kriterier skapades efter 1966 då det var översvämning i Florens och många konstverk höll på att förstöras. Konsthistoriker skickades dit från hela världen och då märkte man att det fanns olika skolor. Vissa tyckte mycket om att använda vax och vissa använde lim. I samband med det kom man fram till att vi borde enas kring gemensamma kriterier. Då föddes det som nu är implementerat i varje land och där en konservator ska kunna gränsdragningarna.

– Det är det som är vårt yrke, att se till att allt detta inte faller bort och att de som kommer efter oss ska kunna spegla sig. Som konservator ska du kunna anatomin av en människa och förstå hur konstnären tänkt. Därför behöver du en fot i hantverket och en fot i konsthistorien.

Du är extremt aktiv med din tid och har spridit ditt budskap under många år. Hur kommer du att fortsätta och vad drivs du av ?

– Jag reser och bemöter folk i hela världen – det är ett hus jag aldrig byggt färdig. Vi måste hålla ett öga på konsten och den konsthistoriska kontexten som ledde fram till hur man målade för 200 år sedan och hur man målar idag.

–  I över trettio år har jag lagt ner hela min själ i mitt jobb. Kunskap och insikter gör att det känns allt viktigare att vi får behålla den konst vi har.