Konstnären som inspireras av människan och hennes symboler

Kristina Wikström Hedman är glas- och textilkonstnären som vågar ta ut svängarna. Hennes intresse för historiska och psykologiska symboler märks tydligt i de konstverk hon skapar.
– Ett av mina konstnärliga uppdrag har varit att återupprätta hedern för svastikan. Den är egentligen hela världens symbol, men förstördes av ett gäng läskiga typer på 1920-talet.

Kristina Wikström Hedman är uppvuxen i Säter som ligger i södra Dalarna. Som barn hade hon tydliga favoritämnen i skolan.

– Jag var nog lite udda redan som barn, men har alltid känt mig accepterad för den jag var och är. I skolan var jag bra på att teckna och skriva, men i övrigt var det nog inte så lysande precis.

Efter gymnasiet i Hedemora fortsatte de flesta av hennes skolkamrater till olika utbildningar. Detta var dock inget för Kristina som valde en annan väg i livet.

– Efter studenten, på 60-talet, hade jag några ströjobb i Stockholm för att kunna spara ihop pengar så jag kunde åka utomlands. Till att börja med hamnade jag i en kibbutz i Israel och liftade sedan vidare med vänner i Asien. Det blev ett år som var minst lika mycket en inre resa, med nya referenser och erfarenheter som helt kom att prägla mitt vuxenliv. Ett uppvaknande.

När Kristina kom hem till Sverige kände hon sig som en främmande fågel. Hon flyttade in i ett nystartat kollektiv i skånska Wittskövle. Kollektivet hette ”Amerika”, vilket stod för Den Nya Världen; bort med den gamla europeiska traditionen med kolonier och borgerlighet, fram för nya tankar och andra sätt att leva! I kollektivet bodde bland andra konstnären Curt Bjernevi och ekosofen Jan Danielson, sedermera uppskattad programledare i TV-programmet ”Mitt i naturen”. I fokus stod kampen och delaktigheten i Vietnamrörelsen.

– Det var en viktigt period i mitt liv. Jag levde med människor som skulle bli vänner för livet. Dessvärre är flera av dem döda nu. Till kollektivet kom också Lars Wikström, som jag kände från gymnasietiden, och vi blev ett par.

– Men var sak har sin tid och i augusti 1968 flyttade vi till Bispbergs gamla skola i Säters kommun. Så var cirkeln sluten kan man säga. Här har vi vår plats på jorden, där våra barn har vuxit upp och där vi ännu bor och verkar. Lars är i huvudsak grafiker, jag jobbar med textil och glas och inte minst trädgården som är ett spatiöst rum på 7000 kvadratmeter.

Kristina och Lars i Köpings konsthall 2011 (glasutställning). Foto: Lea Wallmark

Var det i Skåne du började ägna dig åt konst?

– Mitt konstnärskap och min livsprocess är två sidor av samma mynt. Jag ser livet som en skola, där det ena har gett det andra. Men visst, jag både inspirerades av och kunde identifiera mig med flera av de kulturarbetare som passerade revy under skånetiden. Egentligen har jag aldrig varit intresserad av att göra karriär. Jag har prioriterat att skapa en personlig och inspirerande livsmiljö, vilket har tagit mycket av min tid.

Du har ändå hunnit med väldigt mycket. Berätta om några av dina konstprojekt.

– Ett av mina självpåtagna konstnärliga uppdrag har varit, och är, att återupprätta svastikans förlorade heder. Solkorset är egentligen sedan urtiden en hela världens symbol – som ett gäng läskiga typer stal och våldförde sig på. Jag har studerat jungiansk psykologi, inte minst arketypläran där har en tänkvärd funktion. Allt har en baksida. Och allt kan missbrukas. När en arketyp missbrukas blir den en stereotyp.

– Jag har haft två utställningar med svastikor som tema. 1994 i Ateljén i Konstnärshuset i Stockholm samt 2013 på Galleri Hörnan i Falun.

Har du förståelse för att ordet svastika/hakkors har en negativ klang hos många människor?

– Ja, naturligtvis har jag det. En intressant tanke är att allting har en positiv och en negativ aspekt. Om nu nazisterna i detta fall, med förödande ogärningar som följd, lyckades göra den negativa till sin, är det kanske nu läge att försöka mana fram svastikans positiva kraft och utstrålning.

– Jag har mestadels arbetat med textil och har flera vävstolar. Jag trivs med det kontemplativa hantverket och dess urgamla traditioner, spinning och växtfärgning inte att förglömma. Det finns så mycket gammal kunskap för oss att förvalta.

– Jag har också varit curator i Västerås stifts utställningsprojekt Sjätte Sinnet där nutida konst, var tredje sommar, visas i stiftets kyrkor. Förra sommaren avsade jag mig dock det uppdraget och deltog istället som utställare och visade vävar i kyrkan i Grangärde. Något som var mycket uppskattat.

Se mer konst

– Det är också inspirerande att arbeta med glas . Det är som att glaset vill något, vill få hjälp att visa sig. Ljuset och det transparenta glaset gör varandra levande. Ett släktskap med den alkemiska processen? Risken finns att det blir ”bara vackert” – utan den arketypiska skuggan blir det lätt allt för ytligt. Därför strävar jag inte efter perfektion, vilket för den sakens skull inte betyder att jag är okritisk. Jag ser slumpen som en kreativ faktor.

Annons