”Konsten blev min medicin” – läs om Helen Drummonds resa genom ljus och mörker

Född och uppvuxen i gruvsamhället Garpenberg tycktes framtiden vara utstakad för Helen Drummond. En sann konstnärs kreativitet hittar dock sina egna vägar för att blomstra. Idag är Helen den uppskattade akrylkonstnären som blandar en stor portion andlighet, med ljus och mörker, i sina trollbindande målningar.

Konstnärskapet är någonting som alltid har legat Helen Drummond varmt om hjärtat. Redan i grundskolan blev hon biten av måleriets fantastiska värld och uppmuntrades av läraren med högsta betyg i ämnet bild. En tidig självständighetslängtan gjorde dock att konsten hamnade i andra rummet. Helen avslutade sin skolgång i åttonde klass, flyttade hemifrån som 16-åring och började arbeta i Garpenbergs gruvindustri.

– Jag kände tidigt att jag ville börja arbeta och försörja mig själv. Till en början blev det inom gruvindustrin där jag arbetade med postgången och som växeltelefonist, men även i köket och med städning.

– Sedan gick jag över till arbete inom vård och omsorg. Där arbetade jag under en lång period på ett demensboende, vilket var både nyttigt och påfrestande på samma gång.

Sedan blev du sjukpensionär vid tidig ålder. Vad hände?

– Periodvis har jag haft värk i kroppen 24 timmar om dygnet. Jag lider av reumatism vilket gör det omöjligt för mig att ha ett fysiskt arbete. Därför blev jag sjukpensionär 2008.

Och det var då du tog upp målandet igen?

– Ja, precis. Jag kände att skaparlusten återvände till mig vilket gjorde att jag kunde ta upp måleriet igen. Eftersom jag lider av färgallergier så fick det bli akryl, som ju inte doftar. Det passade mig helt perfekt när jag blev sjukpensionär eftersom jag behövde något nytt att sysselsätta mig med och fokusera på i livet. På det sättet blev konsten min medicin.

Vad inspireras du av när du målar?

– Naturen är en stor inspirationskälla, liksom kontrasten mellan ljus och mörker. Om man har gått igenom stora sorger så blir både ljuset och mörkret påtagligt, och för mig slutar det nästan alltid med att de vill komma fram samtidigt i min konst.

– Många av mina verk har skapats efter inspiration från Dalarnas natur. Vi har även varit i Spanien vid några tillfällen. De minnesbilderna har också dröjt sig kvar och har återspeglats i vissa av mina tavlor.

Läs mer om Helen och hennes konst på ”Art of Helen Drummond”.

Hur går du till väga när du gör dina tavlor?

– För mig är struktur väldigt viktigt. Jag börjar på en vit duk och målar oftast tre till fyra lager, och ibland ännu fler. På det sättet skapar jag effekter i målningarna. Jag utgår aldrig från ett motiv utan det blir vad det blir. Ofta målar jag även på ett extra lager när jag tidigare bestämt mig för att tavlan är klar. Jag kan vara väldigt petig i mitt målande.

– Mina mått på tavlorna sker i efterhand. Jag stämmer själv dukarna på en kilram. Att häfta fast och spänna kan vara en utmaning i sig, men det är ett viktigt moment för att jag inte ska behöva begränsa mig som konstnär. Sedan försöker jag fokusera mina tankar på nuet och att det ska leda mig dit jag ska. I annat fall finns risken att det bara blir en enda sörja på duken.

Du har fått många fina och varma omdömen på din konst. Detta trots att du knappt kunnat vara med på någon utställning?

– Ja, jag får massvis med mejl från människor som älskar min konst. Mitt dilemma är att jag har svårt att vara med på utställningar på grund av min värk och trötthet. Senast jag var med på en utställning var i Köping 2015, men sedan dess har jag avstått. Jag vill verkligen komma ut och synas med min konst, men är ibland även lite av en ensamvarg som bara vill springa och gömma mig.

– Jag tycker det är härligt med den uppmärksamhet och fina respons jag får av människor, och att min konst kan beröra deras hjärtan. I första hand målar jag för mig själv och mitt välbefinnande men det är en härlig känsla att min konst är uppskattad och säljer, även fast jag inte är ute och rör på mig så mycket. Jag har alltid gått min egen väg.