Hoten mot pollinerande insekter har skapat stora rubriker i media under det senaste decenniet. I flera europiska länder har det vuxit fram en intensiv debatt mellan biodlare och organisationer eller personer som verkar för att gynna vilda bin. För att undvika ett liknande scenario i Sverige vill Jordbruksverket främja en konstruktiv dialog baserad på forskning. Myndigheten vill bidra till kunskapsspridning samt belysa möjliga åtgärder som kan minska risken för negativa effekter på vilda bin.
– Det finns goda möjligheter att hantera konkurrensproblematiken; Sverige är ett stort land och det finns plats för både en ökande honungsproduktion och att gynna vilda bin, säger Thorsten Rahbek Pedersen, enhetschef på Jordbruksverket.
Friska bin och lagom stora bigårdar
Forskningen är överlag samstämmig om att konkurrens om föda uppstår vid höga tätheter av honungsbin, då cirka hälften av de växtarter som förekommer utnyttjas av både honungsbin och vilda bin. Jämfört med andra europeiska länder är antalet bisamhällen per kvadratkilometer lägre i Sverige och därmed också risken för negativ konkurrens.
Men viss konkurrens är oundviklig och i broschyren ”Hur ska honungsbin och vilda bin kunna samsas om födan?” ges nu goda råd till biodlare, men även till lantbrukare och allmänhet om hur de kan bidra till att minska konkurrensen. Råden bygger till stor del på en litteratursammanställning som Lunds universitet gjort på uppdrag av Jordbruksverket 2022.
– Friska bin och lagom stora bigårdar kan både öka honungsskörden per samhälle och minska riskerna för vilda bin. Det är också viktigt att vara återhållsam med biodling nära naturreservat och nationalparker med rödlistade biarter, sammanfattar Björn Gustavsson, rådgivare inom biologisk mångfald och bihälsa på Jordbruksverket.
Annat än biodling viktigt
Landskapets förändring har en stor skuld i vilda bins tillbakagång: tillgången på föda och boplatser har radikalt minskat under de senaste hundra åren, som en följd av ett effektivare jord- och skogsbruk. Därför behövs gemensamma ansträngningar av myndigheter och markägare, biodlare och naturvårdare, för alla bin, såväl vilda som honungsbin. Exempel på gemensamma åtgärder är att tillgodose att det finns tillräckligt med föda i form av pollen- och nektarproducerande växter.
– Den som vill göra en insats för den biologiska mångfalden kan i många fall göra större nytta genom att exempelvis så eller plantera bivänliga växter, sätta upp bihotell eller låta gräsmattan gå i blom, än genom att skaffa en kupa med honungsbin. Stora bigårdar i stadsmiljö med stor andel hårdgjorda ytor bör begränsas med hänsyn till mängden blomresurser, säger Thorsten Rahbek Pedersen.
Sedan millennieskiftet har antalet honungsbisamhällen i Sverige ökat med mellan 60-70 procent. Sverige har i dag en genomsnittlig täthet honungsbin på 0,4 samhällen per kvadratkilometer, jämfört med Europagenomsnittet på 4,2 samhällen per kvadratkilometer.
