Kate Hellqvist tycker om att spegla sin samtid i sin konst, och för henne har skapandet och konstnärskapet varit livsviktigt. Genom starka färger och djärva penseldrag vill hon få betraktaren att tänka ett steg till – att vidga sina vyer.
– Konsten kan få människor att stanna upp, njuta av det som är vackert och reflektera över färger och former.
Konsten och skapandet har betytt mycket för dig genom åren, stämmer det?
– Det var när jag gick i folkskolan som dörrarna för konsten och konstnärskapet öppnades, jag var tio år och fick en lärare som delade med sig av sin kunskap inom konstens värld. Han såg dessutom att jag hade något och uppmuntrade mig. Jag har alltid målat egentligen, med tre bröder och en stojig familj blev målandet min grej i familjen, då försvann jag in i min bubbla och satt för mig själv, förlorad i färgernas förtrollning. Jag har mer eller mindre stannat där sen dess.
– Jag har haft MS i över 30 år och i perioder har jag varit väldigt sjuk. Konsten har fått mig på fötter igen. Den kreativa drivkraften är enorm, den får igång en igen. Jag är övertygad om att jag inte hade varit så bra som jag är idag, om jag inte hade haft måleriet. Konsten får mig att stanna upp och njuta av det som är vackert. Låta färger och former beröra mitt inre och stimulera mina tankar att gå alternativa vägar. Det är också viktigt att inte glömma bort sitt inre barn. Många har stängt, låst dörren och kastat bort nyckeln om sitt barnajag som äger nyfikenhet och ett öppet sinnelag. Kanske vuxenlivet styr oss göra så när kraven blir för stora. Jag vill vädja till människor: tillåt dig att förundras, bejaka känslor inför dina intryck.
Se mer av Kates konst på Svenska konstnärer.
Varför tycker du att konsten är så viktigt?
– Jag har själv engagerat mig mycket genom åren och jag har alltid brunnit för konsten som en kulturdel av samhället som är väldigt viktig. Folkbildaren i mig vill öppna ögonen på människor, allmänheten måste se hur mycket konsten har att ge. Det är så många som inte kommer i kontakt med konstnärliga uttryck som faktiskt har en dimension som ger livskvalitet och svar på många frågor.
– Får inte jag måla tror jag att jag går sönder. Det finns ett inre tryck som gör att jag måste måla. Jag har inte valt konsten utan det är den som har valt mig.
Hur skulle du beskriva din egen konst?
– Min konst är väldigt samtida, den beskriver mina känslor inför det som jag kommer i kontakt med i min värld och omgivning. Intryck från våra nyhetsflöden såväl som klassisk musik, poesi eller samtal och diskussioner med vänner ger impulser till måleriet. Mitt känsloliv triggas lätt igång och får mig att måla intensivt, ofta i starka färger.
– För mig är måleriet ett språk som vilket språk som helst. Det är spännande tycker jag att se vad konsten kan väcka för åsikter och ämnen att prata om. Ofta blir mina bilder en del av en debatt, de blir debattinlägg. Till exempel händer det ibland att jag har besökare som rörs till tårar på mina utställningar.
Hur ser din skapandeprocess ut?
– Ja, det är ju verkligen en process att få fram en bild. Jag har sällan någonting färdigt i huvudet. En vag idé om vad jag vill få fram finns där någonstans… Under arbetets gång blir det som en dans mellan handen/penslarna/färgerna och underlaget. Att inte veta vad det ska bli kan vara lite läskigt men tilliten att kasta sig ut i det okända måste jag utsätta mig för.
Berätta om din vandringsutställning ”Barndomslandet”!
– Den har jag visat de senaste åren och den kom till eftersom jag blev förtvivlad över hur många av de flyktingar som flyr i osäkra båtar och vandrar milslånga vägar, faktiskt är barn. Genom att arbeta med trasdockan som metafor för de utsatta barnen vill jag vädja till utställningsbesökarna om empati för barnen och deras framtidsmöjligheter. Utställningen har , har det visat sig , blivit viktig då man kan mötas över generationsgränserna. Än i dag lever många svenska medborgare som varit flyktingar från till exempel Finland och Estland här i Sverige. Minnena som de bär har de kunnat dela med sina barn och barnbarn i samband med att de sett utställningen. Det gör mig så varm om hjärtat! Ingenting säljs på denna vandringsutställning den ska bara vandra runt och skapa möten, tankar och förhoppningsvis återuppliva känslorna för empati, medkänsla och humanism.
Apropå utställningar – Louvren, hur var det att ställa ut där?
– Jättehäftigt! Jag hade med mig hela min stora familj och andra vänner och supporters ner till Paris. Det var 2010 och jag blev inbjuden att vara en del av ett EU-projekt, som gick ut på att Europa och Kina skulle mötas i konsten. Utställningen kallades ”Salon de la Culture et de l`Art Sino-Européens”. Jag var med som representant från Sverige. Vid inbjudan som var något år innan beslutade jag att mina verk skulle vara absolut samtida så som jag uppfattade min omgivning. Det som var mest frappant var hur kvinnorna vunnit terräng i samhället under 2000-talet. Ett av motiven som växte fram på en 100 x 100 cm stor duk kallade jag ”Det Nya Paret”. ”Genombrott” kallade jag en annan lite mindre målning. Den föreställer en kvinna som har ett otroligt uttrycksfullt balettsteg och spränger en vägg. Det var intressant att studera den manliga publiken, de rev sig i huvudet och tänkte förmodligen; ”Vad är detta?”. Där och då kände jag att nu spränger vi vallen, eller ”glastaket”. Jag kände på mig att andra tider var på gång för oss kvinnor efter alla år av kvinnokamp. Det var flera år innan #metoo men som vanligt kände jag av vibbarna redan vid denna tid, jag är ofta tidig med min känsla av vad som ”ligger i luften”. Ibland är jag så före min tid att ingen förstår vad målar. Hur som helst; att få tillfälle att ställa ut på Louvren i Paris, i den ursprungliga själen av västerländsk konst var stort! Mycket stort!
Besök gärna Kates hemsida också.
Hur ser framtiden ut för dig?
– Jag målar hela tiden men inte för någon speciell utställning. Det är mitt dagliga arbete. Får jag en inbjudan att ställa ut som verkar intressant kanske jag reflekterar över att tacka ja. Annars är det vandringsutställningen som vandrar vidare. Det är väldigt ansträngande och stressande att ställa ut. Adrenalinpåslaget som det innebär har bara blivit värre med åren, även om jag ofta fått väldigt fina omdömen.
Om man ändå vill se din konst, var gör man det?
– Jag har en hemsida och jag finns på Facebook. Intresserade kan söka på Google, många av mina målningar finns i deras bildarkiv. Sök även på Svenska konstnärer. Jag finns representerad i många hem, företag och institutioner med mera. Jag har ju varit verksam i 40 år.
