Ni kanske känner till Jack Moy & Glöden, helt förståeligt eftersom de snabbt har etablerat sig som ett av Sveriges coolaste band. Nu släpper de snart nytt material och den här gången under enbart Jack Moy, samma band, men lite bättre och lite coolare.

 

På Södermalm i Stockholm samlas kreativa människor av alla dess slag. Det är konstnärer och det är designers, journalister och ekonomer, och så är det Jack Moy. Killen från Upplands Väsby som har tagit musiksverige med storm. Tillsammans med Zebastian Mattsson på gitarr, Sebastian Söderström på bas och David Ellsäter på trummor, reser han nu land och rike runt för att bjuda sina fans på en riktigt show, den ena galnare än den andra.

Berätta – vem är du?

– Det är näst intill omöjligt att beskriva vem man är utan att låta pretentiös, man vill ju egentligen bara säga att man är Sveriges sista rockstjärna men med en sån introduktion känns det som jag sätter en viss nivå för hela det här samtalet. Men jag heter Jack Moy, tidigare kallade vi det här musikprojektet för Jack Moy & Glöden men efter närmre rannsakan kom vi fram till att Jack Moy låter tillräckligt påhittat för att vara ett band så vi slopade Glöden.

Har du alltid hållit på med musik?

– Det är exakt motsatsen. Mot alla odds hittade jag musiken som uttryck, som yngre var jag intresserad av precis allt annat. Jag kan än idag tycka att musik är riktigt töntigt. Från början spelade jag bara gitarr och sjöng för att haffa några tjejer i tonåren.

Hur brukar folk beskriva Jack Moy?

– Jag vet faktiskt inte, antar att de flesta tycker att vi är ett gäng psykfall. Vilket är delvis sant men förhoppningsvis tycker de att vi besitter någon form av talang också.

Foto: Ea Czyz

Du är uppvuxen i ”Vilda Väsby” – hur märks det i din musik?

– Men underklass komplex deluxe. Jag har alltid känt att min uppväxt i Väsby har definierat både mig som person och min musik. Det kanske var något i vattnet när vi växte upp. Jag kan uppleva att de flesta man växte upp med blev spritt språngande galna, inklusive jag själv. Som att vi inte fick verktygen för att klara av att leva i en normal vardag.

– I musiken tror jag man hör det tydligast i alla glada melodier. Men om man lyssnar på vad jag sjunger så är det alltid total dekadens. Kanske det som definierar en riktig väsbybo, glad på utsidan totalt mörker på insidan.

Vi har ju träffats tidigare, du har alltid varit lite galen. Hur galen är du nu, vid 30?

– Jag tror att mina maniska egenskaper ibland kan få folk att tro att jag är en galning men sanningen är att livet bara blir bättre och bättre för varje år. 30 klär mig så mycket bättre än 20.

Hur stökigt är det i er replokal – mycket party?

– Man kan ju tro det, men är det något vi som band hatar kollektivt så är det att repa. Inte mycket skratt eller fest. Vi försöker bara bli klara så snabbt som möjligt och vara så effektiva som det bara går. Vi är nog i vårt esse 04.30 på något stadshotell i mellansverige. Då kan det bli så stökigt att man hellre kastar sig själv från fönstret, än TV:n.

Jag gillar era videos – känns som att det finns en röd tråd, stämmer det?

– Allt det här med video och film är något man fått lära sig på vägen. Under en period var det a och o att ha en musikvideo. I dagens musikklimat är det knappast värt att lägga de pengarna. Nyhetsvärdet på en låt eller video är typ 0.3 sekunder i något Instagramflöde. Men jag håller med det finns någon form av rödtråd. Det brukar ju drickas en och annan alkoholhaltig dryck. Någon gång haffade vi en ölspons och slutresultatet blev mer en ölreklam än en musikvideo.

… öl kanske är en av dessa trådar, har du hoppat på trenden med att brygga eget?

– Nu ska jag inte skjuta mig själv i foten och säga att mikrobryggerier är det absolut töntigaste i hela världen, men jag har inget intresse av brygga egen öl. Jag kan köpa en stor stark för 29 spänn. Det behövs inte mer hipster-IPA som smakar diskmedel, livet är för kort för sånt.

Vad är det bästa respektive sämsta med att vara en cool sångare i ett coolt band?

– Det bästa är givetvis att få göra det man älskar. Att få vakna varje dag med så lite på schemat som möjligt och bara använda dagen till att skapa. Hänga runt med andra lösdrivare. Visste du förresten att lösdriveri var olagligt i Sverige fram till 1981? Om man hängde runt för mycket på stan blev man dömd till tvångsarbete. Jag kan känna igen mig i det. Det sämsta är att min dotter inte fattar att jag är en cool sångare. Hon blir varken imponerad av mitt gitarrspel eller sjungande. Jag försöker spela upp låtar från nya skivan men hon vill bara lyssna på Samir och Viktor.

Foto: Ea Czyz

Du bor på söder – är det en bra miljö att skapa musik i?

– Jag skulle säga att det är ett bra ställe för alla som jobbar med skapande yrken. Det finns många likasinnade människor att samarbeta med.

Känner du aldrig att du tröttnar på hipster-livet där?

– Om jag gör. Dessa trender. Dessa människor. Jag har ju en teori om varför det finns så många pubar och hak på söder. Det är för att folk måste dricka bira för att palla med sig själva.

Det hade ju ändå varit coolt att ta Jack Moy till typ Östermalm? Det hade de behövt tror jag!

– Det hade ju varit drömmen, men jag tror att nästa flytt blir till landet. Kanske Gotland. Svårt att tro men jag mår som absolut bäst när jag får vara ute i skogen.

Från det ena till det andra – hur går det till när en låt föds?

– Jag skriver mycket dagbok. Oftast är det där substansen av låtarna föds. Sen plockas det och testas på gitarr, för att tillslut bli ett röstmemo på en mobil. Efter det drar jag till studion och börjar bygga ljudbilden och sakta men säkert börjar slutresultatet växa fram.

Vilken av dina låtar betyder mest för dig?

– Jag skulle säga att några av låtarna på nya albumet kommer att vara otroligt betydande för mig i framtiden. Från den tidigare katalogen skulle jag nog säga ”Animal” eller ”Red Wine” man är ju en sucker för balladerna.

Ja, för ni släpper ert andra album Live Fast, Die Last den 13 Juni – vad kan du berätta om den?

– Det är ett sånt massivt arbete bakom den. 16 spår långt och har tagit nästan tre år att slutföra. Det är väl en klassisk 30-årskris platta, vad håller man egentligen på med och vad är egentligen meningen med allt. Jag tror att jag avhandlar det mesta, allt från missbruk till att sitta på akuten i åtta timmar i sträck. Det är en sån otroligt befriande känsla att äntligen få släppa den här. Självklart är jag lite nervös, men framförallt taggad på att få dela med mig av den här.

Drar ni ut på vägarna i sommar?

– Vi drar igång redan imorgon på Orminge Karnevalen sen följer vi upp albumsläppet 13 juni med spelning på hemmaplan Debaser Strand 15 juni. Det kommer att tillkomma en hel del datum men vi avslutar iallafall sommaren på Liseberg den 1 Augusti.