Gunnel Arvidsson målar akvarell och skriver poesi – för att sedan föra samman de två. När hon målar låter hon händerna leda henne, och när hon skriver ger hon uttryck åt en livsfilosofi.
– Jag har insett att det kommit till mig i faser, det jag vill förmedla.

 

I ett kök i Sundbyberg sitter Gunnel Arvidsson och bläddrar genom sina dikter och sina akvareller. Det har hunnit bli en hel del genom åren, både dikter och målningar och hon har fått flera stipendier, från Sundbybergs stad och även Mäster Eckhart sällskapet. På köksbordet ligger också de böcker med akvareller och poesi som hon gett ut. För Gunnel har det kreativa alltid funnits med, men det var först senare i livet som hon hittade till sin konstnärliga begåvning.
– En läkare sa till mig, att jag skulle köpa ett block och akvarellfärger. Det gjorde jag och upptäckte snart, att det var ett bra sätt för mig att uttrycka mig på. Däremot tog det tid, innan jag ville börja forma det som växte fram. Man måste ha kraften att både följa och forma rörelsen i bilden. Först var det bara ett utlopp. Skrivit har jag alltid gjort på olika sätt.

”Embryo”

Läs mer om Gunnel här.

Att våga ta steget att visa sin konst är för många ångestfyllt och blottande, så även för Gunnel, ju mer hon målade, desto modigare blev hon. Till slut kom hon till den punkten, att hon kände att nu, nu vill jag visa upp det här för andra.
– Vid den tiden gick jag i kyrkan varje söndag, och då blev det naturligt att ha min utställning där, i Sundbybergs kyrka. Jag var ganska orolig och rädd då. Jag har aldrig velat vara offentlig, och jag har inte haft ett behov av att stå i centrum. Det var en tröskel att komma över för mig och en helt ny erfarenhet, på alla sätt och vis. Jag kände att jag inte hade något annat val än att fortsätta framåt; bakåt kunde jag inte gå. Jag har många gånger känt så, men har accepterat det som en realitet i livet.

Efter den första utställningen har det rullat på. Gunnel har ställt ut mycket och hon tycker själv att hon har växt lite för varje utställning hon haft.
– När man är ung vill man ha allt på en gång, man är rädd för att misslyckas. Idag vet jag att det går, och att det bara är att jobba på. Nu tycker jag det är roligt att ställa ut.

Se mer av Gunnels konst här.

Gunnels konst har under åren utvecklats och förändrats mycket, precis som hon själv.
– Jag har insett att det jag vill förmedla haft olika innebörd för mig i olika skeden i mitt liv. För mig har det varit viktigt att vara nära de ”vanliga” människorna, och därför har jag varit mycket i kyrkor och bibliotek med min konst. Alla är inte vana att se konst men om man har ett andligt intresse, då har man också lättare att ta till sig konst, är min erfarenhet. På en av mina utställningar, en gång, kom en kvinna, som särskilt väckte min uppmärksamhet. Konsten gav henne lindring. Det var stort för mig, att kunna göra något som betydde något för en annan människa. Jag har ett behov att få ge; det här har varit mitt sätt att göra det på, genom konsten. Idag är det viktigt för mig att sätta konsten i centrum.

Akvarellmålningarna som ligger på köksbordet drar med sina varma färger snabbt uppmärksamheten till sig. Att det blev just de här motiven, det visste inte Gunnel när hon satte sig att måla. Bilderna kommer till henne i arbetet.
– Jag har aldrig något färdigt i huvudet utan jag brukar måla med känslorna som sitter i händerna. Det jag sedan söker när jag sätter ihop en utställning eller en diktsamling är samspelet i uttryck mellan dikt och akvarell. Det har inte alls med motivet att göra egentligen. Det är känslans uttryck som ska knyta an. För några år sedan var jag besatt av den djupa blå indigofärgen. Då ville jag bara måla den, och så kan jag bli, jag blir helt uppfylld av en färg.

”Blomma ballong”

”Draken”

Förutom att hon målat har hon även publicerat fyra diktsamlingar. ”Rent hjärta”, 1993, ”Det omvända trädet”, 2001, ”En blå bok”, 2003, och ”Livsdröm”, 2012 samt ”12 poetiska recept”, 2015.
– ”Livsdröm” omfattar dikter och bilder från en period av 25 år, och blev en sammanfattning av min livsfilosofi. Den betyder väldigt mycket för mig. Den talar om ljus och mörker, och försoning, mening.

Köp ”Livsdröm”.

 

Nästa samling som kommer ut är ”Dikter genom fyra årstider”. Den ska innehålla både dikt och akvarell.
– Jag skriver om årstiderna som de avspeglas i det som sker i naturen. Om våren är det något som öppnas, öppnar sig. På sommaren är allt öppet, och med hösten sluter sig åter skapelsen. När löven är som mest färgglada ska de vissna och falla. Vintern är naken, men har en hetta som bränner som is. Förhoppningsvis kommer boken ut i början av nästa år.

Under en lång tid i sitt liv var Gunnel engagerad i Klara kyrka mitt i city i Stockholm. En tid som var av avgörande betydelse för hennes skrivande och konstnärskap.
– Jag är väldigt stolt över den tiden, och jag lärde mig mycket om människor. Flera somrar ledde jag poesikurser med kvinnorna där, inom ramen för diakoniverksamheten. Det var roligt, och det gav djupa erfarenheter. En författare som inspirerat mig är Torgny Lindgren. Han har betytt mycket för mitt tänkande kring mening. ”Liv som törst, liv som tröst. Där finns en sanning jag känt.” ( Motto för ”Livsdröm”)

”Dröm, vila”

”Sommarfågel”.

Att sakta ner är inget som Gunnel har funderat på.
– Jag har kraft. Jag behöver vara verksam och har mycket material som ligger, färdigt, och väntar. Jag har planer på en utställning som ska heta ”Mama”. Jag har en översättning till engelska av ”Livsdröm” och skulle vilja göra något av den. Jag vill att ”12 poetiska recept” ska publiceras som pappersbok.

Lyssna på Gunnels poesi.

Röster om ”Livsdröm”

”…. Livsdröm, som jag verkligen tycker om. Den innehåller en myckenhet mästerligt tyglad smärta. Och samspelet mellan text och bild fungerar, vilket är ovanligt.”

Torgny Lindgren,
i brev 28 mars 2008

”Gunnel Arvidsson skriver vackert och subtilt. Hennes akvareller har stor känslighet. Hon har en egen vision av tillvaron och människans plats i kosmos, gestaltat i dikt och bild.”

Lennart Sjögren,
i brev 2 augusti 2008

”Både texterna och akvarellmålningarna är skapade med varsam hand, de talar måhända tyst och försiktigt men lyssnar man till det sagda är det kraftfullt.
… Det förblir en antydan, en antydan om närhet. Att vara naken inför världen är det Arvidsson strävar efter.”

Heidi von Wright, presens. Tidskrift för kultur och litteratur Nr 2/2013