Ola Polmé reser Norden runt för att hålla sina uppskattade föreläsningar – där målet är att utbilda personal och handläggare i hur man hanterar vårdarbetet på bästa sätt. Han har även gett ut sex böcker – där läsarna får fördjupa sig i hur man lämpligast bemöter och arbetar med demenssjuka.

Uppfinnare, sjuksköterska, föreläsare och författare. Ola Polmés meritförteckning kan göras betydligt längre. Själv är Vitalisprisvinnaren från 2008 ödmjukheten själv och vill istället lyfta fram glädjen i att kunna hjälpa andra människor – både genom sina böcker och föreläsningar – så att de i sin tur kan hjälpa människor som är i behov av vård.

Ola Polmé är född på Gotland men flyttade med föräldrarna till Gävle vid sju års ålder. Hans intresse för sjukvård väcktes redan 1981, i samband med ett helt annat arbete.

– Sommaren 1981 jobbade jag som storstädare på sjukhuset i Gävle, och det var då mitt intresse för sjukvård väcktes. Miljöerna var oerhört spännande, speciellt när vi fick städa på obduktionsavdelningen. Jag slängde in en ansökan och några dagar senare kom telefonsamtalet och jag fick jobbet som obduktionstekniker.

Ola Polmé.

Ola fortsatte sedan på den inslagna vägen och utbildade sig vidare inom obduktion, och blev sedermera även sjukvårdsbiträde. Vid det laget hade han fått blodad tand och utbildade sig även till undersköterska och sjuksköterska. Sedan blev det jobb på onkologen vid Gävle Sjukhus i två år innan han började arbeta på långvården vid Psykogeriatriska kliniken, där han fokuserade på patienters beteendestörningar. Ola, som alltid varit intresserad av uppfinningar, såg här möjligheten och behovet att utveckla sin arbetsplats.

– Då de gamla långvårdsavdelningarna och sjukhemmen, genom ädelreformen, byggdes om till eget boende var jag med och utvecklade larm- och stödfunktioner för personer med intellektuella funktionshinder. Jag är väl lite av en innovatör uppfann även en detektor som gjorde att patienterna riskfritt kunde gå på toaletten nattetid utan att personalen behövde hjälpa till.

– En annan uppfinning som jag är stolt över är den så kallade ”rullstolsvaggan”. På slutet av 90-talet så var det många patienter som satt och skrek och vi arbetade febrilt för att hitta en lösning på detta. En dag såg jag en kvinna som vaggade sitt barn i en barnvagn, och tänkte då att man kunde använda samma princip för att lugna patienterna.

”Rullstolsvaggan”.

La ni patienterna i barnvagnar?

– Haha, nä det gjorde vi inte. Först och främst utredde vi givetvis varför patienten ropade – om det berodde på smärta, ångest eller annat. Om ingen annan rimlig orsak fanns provade vi den automatiska ”rullstolsvaggan” som fungerade som en typ av gungstol, och vi fick fantastiskt positiva resultat på de patienter som räknades till ”roparna”.

Låter fantastiskt. Vilken respons fick du på uppfinningen?

– ”Tyvärr” visade det sig att professorn Nancy Watson, vid Rochesteruniversitetet utanför New York, hade kommit med en liknande upptäckt två år tidigare. Hon hade inte uppfunnit någon rullstolsvagga, men däremot hade hon kommit på att gungning och vaggning av personer med demens är bra. Jag och hjälpmedelsteknikern Pär Jidåker tillverkade och sålde, under den här tiden, den automatiska rullvaggan, men eftersom vi samtidigt hade våra ordinarie arbeten att sköta så blev det svårt att få tiden att räcka till. Därför la vi ner tillverkningen.

– Några år senare kontaktades jag av Ergonova Sweden AB, som sett och hört mitt namn i samband med gungning av personer med intellektuella nedsättningar. Ett framgångsrikt samarbete startade mellan mig och Ergonova, som då tillverkade ”Ergonovagungstolen” – den automatiska gungstolen med inbyggd lugnande musik. Efter några minuter i gungstolen känner de flesta patienter ett lugn, och den går även utmärkt att använda i förebyggande syfte.

– 2008 vann jag Vitalisstipendiet för vare mina uppfinningar, vilket känns väldigt hedrande.

Vid det laget hade du redan påbörjat din författarkarriär. Berätta om de böcker som du har skrivit?

 

”Bemötandelexikon” – Ola Polmé och Marie Hultén.

– Det är inte bara en bok utan även ett verktyg man kan ha med sig på jobbet. Det är plastad pärm så den tål med andra ord både hårda tag och urin. Enskild personal kan ha med den på skiftet och om/när man råkar man ut för olika typer av beteendestörningar så slår man upp dem och får direkta förslag på lösningar som vi vet har funkat. Den är mest populär och har sålt mest bland mina böcker.

 

”Busiga Vårdtagare”– Ola Polmé.

– Den bygger på min första bok om hur ska vi möta demenssjuka. Den är dock mer handfast och mynnar ut i mina fem strategier för att bemöta olika typer av beteenden. På så vis kan man få förståelse för hur man möter demenssjuka när de är i första skedet, det vill säga busiga vårdtagare. I boken finns bra exempel från verkligheten, som en stor del av vårdpersonalen kan identifiera sig med.

Köp Ola Polmés böcker på Adlibris.

 

”Vanvård”– Ola Polmé och Marie Hultén.

– Den är högaktuell och kan användas i handledningssyfte eller i mindre personalgrupper där man tar upp skräckexempel på olika situationer som kan uppstå på arbetsplatsen.

– Vid APT-möten, så kan man ta en punkt där man kan diskuterar hur man ska agera, utifrån etiska frågeställningar, vid en specifik händelse. Det kan kännas skönt för många att slippa ta upp det som hänt på egna arbetsplatsen, och istället använda exempel från boken. Det är även viktigt för vikarier att ta del av detta så de vet vilket beteende som är försvarbart. Det är ett bra sätt att skapa hållbara rutiner på sin arbetsplats.

”Praktisk professionell planering”– Ola Polmé och Helen Hedman

– Det är också en bra bok som förklarar varför man ska planera och strukturera arbetet, och varför det finns en anledning till att vi jobbar efter vetenskap och erfarenheter. Jobbet sköts ibland av amatörer och därför måste arbetsgivaren omstrukturera så att alla vet vad de ska göra vid vissa tidpunkter.

– Idag har kommuner infört planeringssystem, men allt för sällan har man förberett personalen på varför systemet har införts. Då blir systemet ytterligare en uppgift för dem att hantera under vad de redan upplever som bristande tid. Det är viktigt att förklara grundplanen för personalen för att underlätta jobbet både fysiskt och psykiskt.

– Ett exempel på företag som har en bra struktur är VIMPOL i Umeå. De har utvecklat ett begripligt och enkelt planeringssystem, för personal inom vård och omsorg, där allt visas på en dator med touch-skärm på väggen. Där står vad man ska utföra vid vissa tidpunkter och målet är allt ska vara uppfyllt när personalen går hem. Jobbet blir mer begripligt och lätthanterligt på det sättet. Enhetscheferna får dessutom direkt en kvalitetssäkring på sin verksamhet samtidigt som personalen kan känna att de gör framsteg varje dag, och slipper bekymra sig för vad någon annan gjort eller inte gjort. På så sätt säkrar man även de boendes välbefinnande.

– Det förkastliga idag är att färre och färre jobbar inom vården. För att få bättre bemanning måste det finnas system som gör att man inte bränner ut personalen.

”Anders vill ha sex”– Ola Polmé och Marie Hultén.

– Det sexuella hos våra vårdtagare kan upplevas som ett stort problem, inte för vårdtagaren själv utan för personalen. Boken beskriver fall som uppstår när två demenssjuka personer träffas och fattar tycke för varandra, och det ges även förslag på hur man kan förhålla sig till dessa situationer.

– Demenssjuka har generellt  en lägre portvakt än friska människor. Min grundtes är att vid skada eller sjukdom på hjärnan, eller vid användande av droger och alkohol så söver man portvakten och blir mer ohämmad. Den som har demens har samma känslor som en frisk människa men har mycket svårare att behålla dem inombords.

– Det finns nog inget som kan vara så svårt att tala om som demenssjukas sexliv på boendet. En del anställda äcklas eller känner avsky. Många tycker det är svårt att berätta om sådant som man tar för privat, och en stor del av personalgruppen vet inte riktigt hur de ska hantera onani eller sex. Jag skulle vilja säga grattis till dem som blir förälskade i varandra på boendet.

 

”Hur ska vi bemöta demenssjuka”– Ola Polmé.

– Detta är boken som man bör läsa först. Den är grunden till hela mitt arbete, där jag ritat upp hjärnan och på ett enkelt sätt förklarat hur censuren kan förfalla vid olika skador på hjärnan. Först och främst gäller det sjukdom (demens) och personer med intellektuella funktionshinder från födseln men ochså stroke, skador på hjärnan samt droger och alkohol. Personerna som råkat ut för dessa trauman säger att de har väldigt lätt för att gråta, att det blir som ett känsloläckage, och att det är svårt att hejda tårarna.

– När hjärnan tar slut brukar nävarna ta vid. Man söver portvakten bakom ögonen, vilket är en stor anledning till alla slagsmål som uppstår i exempelvis krogmiljö där alkoholen flödar. Med den här boken förklarar jag grunderna i hur hjärnan fungerar, så att alla människor enkelt ska förstå och slippa lägga in egna värderingar när de träffar traumapersoner.

– Även sociala och psykiska svängningar kan påverka vår portvakt. Något vi tydligt kan se i ”metoo-debatten” där vissa människor, som får mycket uppskattning och blir höjda till skyarna, har svårt att förstå att personer som beundrar hen gör det för Hans/hennes profession och inte för att de vill ha sex med personen.

Förutom uppfinningar och böcker är Ola Polmé även en populär och flitigt anlitad föreläsare.

– Jag har varit fullbokad i åtta år med mina föreläsningar, och det är otroligt roligt att intresset är så stort. Anledningen till att mina föreläsningar är så poppis är att jag är kommunikationen mellan golvet, vårdtagaren och ett beteendeproblem. Många känner igen sig i situationer som jag berättar om, och då kan jag på ett enkelt och tydligt sätt beskriva vad som händer i hjärnan.

– Jag har många gånger efter mina föreläsningar hört folk säga ”äntligen begriper jag vad det handlar om”. Det kan vara från såväl vårdpersonal och handläggare, till privatpersoner som själva har en nära anhörig med demens.

Läs mer om Ola Polmé på hans hemsida.

Köp Ola Polmés böcker på Adlibris.

Läs om fler böcker på Vårdförlagets hemsida.