Under uppväxten i Ungern drömde György Csemiczky om att bli konstnär. När läkarkarriären tog överhanden och György flyttade till Sverige lades konstnärsambitionerna på is. Idag, några år efter pensionen, söker György efter uttryck inom konsten som ger glädje för honom själv och för andra.
Stämmer det att dina närmaste anhöriga inte kände till din talang för måleriet?
– Det stämmer. Det var när pensionsåldern närmade sig som jag började fundera på vad jag skulle göra med all ledig tid. Då kom idén att ta fram måleriet igen. Det blev en överraskning för omgivningen. Min hustru visste inte ens att jag var intresserad av att måla – jag hade kanske kluddat litet med barnen någon gång, det var allt.
Se mer konst av György Csemiczky
Hur var det att ta upp måleriet?
– Det var härligt. Att måla ger en fantastisk tillfredsställelse och det är en väldigt god känsla när man blir nöjd med en målning, det är en känsla som ingen kan ta ifrån en.
– Men att ta upp måleriet innebar också vissa utmaningar till en början. Både viss tidsbegränsning och utrymmesbegränsning stod i vägen. Vi bodde då i en mindre lägenhet och eftersom jag inte hade tillgång till en ateljé var det så klart jobbigt med alla tavlor som skulle torka. Efter att vi flyttat så har jag fått mer plats att måla.
Vad var viktigt för att ta tillbaka måleriet?
– För att komma igång med själva målandet så började jag med en akvarellkurs, som sedan följt av flera kurser med olika inriktning. Bland annat gick jag på Edsvikens konstskola och deltog i en kurs i porträttmåleri i Frankrike. Jag tittade även mycket på olika konstnärerskurser på nätet. Jag tillbringade mycket tid med att måla djur- och naturmotiv. Allt detta hjälpte mig att träna tekniken och att lära mig att använda färg, lösningsmedel och olika material.
Dina motiv varierar, vad har de gemensamt?
– Jag tycker fortfarande att det är spännande att variera både motiv och tekniken, så jag målar både i akvarell, olja, akryl och pastell. Jag har testat abstrakt måleri och från början när jag kom igång så målade jag mycket konstigheter. Numera målar jag mest föreställande konst, inte minst landskap och djur. Störst utmaning tycker jag att det är med porträtt. Hittills har det dock mest blivit på familjemedlemmar.
Du har bland annat varit representerad på Väsby Konsthall, på mindre lokala utställningar på dina arbetsplatser och på Picchus Café. Hur viktigt är det att synas med din konst?
– Det finns så klart alltid en undran om huruvida man duger som konstnär eller inte. Om vännerna köper är en sak men det är något annat att sälja till någon som enbart fastnat för konstverket. Jag har inte jättehöga krav eller planer med att lyckas och har inte lagt ut mycket på internet eftersom jag inte riktigt vet vad det resulterar i. Men om en vidare krets kan tycka det är bra är det så klart kul.
Hur gick du från konstnärsdrömmar i Ungern till Medicine doktor och överläkare i Sverige?
– Jag växte upp i Budapest. Mamma var från Polen och pappa från Ungern. Som barn var jag ju intresserad av att måla och det fanns ganska tidigt en diskussion om vad man skulle satsa på som yrke. Mina föräldrar trodde inte på konstnärsyrket eftersom de trodde att det antagligen skulle leda till ett tufft liv. Samtidigt var jag hyfsad i skolan och kom in på läkarutbildningen i Budapest. Jag utbildade mig i Ungern och hann jobba där i två år innan jag blev politisk flykting och kom till Sverige 1974.
– I Sverige gick jag språkkurser och för att få svensk legitimation som läkare fick jag göra om AT-utbildningen och gick sedan specialistutbildning inom obstetrik och gynekologi. 1980 började jag på Karolinska Sjukhuset där jag sedan blev kvar till pensioneringen. Jag blev så småningom överläkare på kvinnokliniken och har mest arbetat med och även forskat inom infertilitet.
Ångrar du att du inte fick tid för konsten tidigare?
– Nej, jag har trivts med mitt arbete med patienter och det var var kul med all den forskning jag gjorde och jag har mycket att tacka mitt yrkesval. Det har också gjort att jag har råd att måla. Konstnärsmaterial kostar mycket och det är inte en självklarhet för alla att kunna lägga pengar på det.
Och din fru har också en finger med i konsten.
– Ja, min fru påpekar om något inte stämmer i målningen och kan vara ganska kritisk vid tillfällen. Men jag får också beröm. Hon uppskattar inte minst den ro som konsten ger mig.
Vad händer framöver med ditt konstnärskap?
– Jag har fortfarande krav på mig själv att höja nivån på det jag gör. Fortsätter att ”utbilda” mig framför allt på nätet. Det är roligt om jag med mitt måleri kan göra sådant som andra kan ha glädje av.
