Djuren är hennes signum men målningarna från Södermalm är minst lika fascinerande. Riitta Kalenius vrider och vänder på sina målningar, allt för att sakta men säkert komma fram till vad färgerna försöker säga henne.
– Ibland ändrar tavlorna karaktär flera gånger om innan jag slutligen bestämmer mig. Det är väldigt roligt att jobba på det sättet.

 

Har du alltid skapat och målat?
– Mamma har alltid sagt att jag målade innan jag ens kunde gå. Eftersom jag var enda barnet och mina föräldrar jobbade mycket så var jag ensam en hel del och då satt jag gärna och målade. Jag hade alltid djur omkring mig, hundar, katter, hamster och kråkor, jag antar att det är därför djuren nästan alltid dyker upp i mina målningar.

– Jag har alltid skapat, men det var efter att jag gått den stora konstlinjen på Folkuniversitetet som jag verkligen fastnade jag för målandet, jag har knappt släppt penseln sen dess.

Läs mer om Riitta här.

Hur skulle du själv beskriva din konst?
– Jag vill att folk ska bli glada och upplyfta av färgerna och motiven. Jag tycker om att återanvända saker så mycket som möjligt därför jag klistrar olika material på tavlorna. Jag vill helt enkelt få sakerna levande igen. Det är sällan jag bestämmer i förväg vad jag ska måla utan det kommer till mig när jag sätter mig. Det blir dock ofta katter och hundar, ibland giraffer och apor. Jag själv har en katt och grannarna har hundar.

Vad gör att du som konstnär sticker ut?
– Det är nog att jag har så många olika stilar. Oftast blir det fantasitavlor men även ibland stilleben eller porträtt av kompisarnas husdjur, eller motiv av Stockholm. Mina fantasitavlor har oftast starka färger och folk har börjat känna igen min stil.

Hur jobbar du – när du väl kommer igång?
– Jag börjar med att klistra upp saker på canvasen, sen börjar jag kladda. Oftast ändrar tavlan karaktär flera gånger om innan jag bestämmer mig vad den ska föreställa. Jag spenderar mycket tid med mina målningar och det kan vara svårt att veta när man ska lägga ner penseln. Jag skissar endast om tavlan ska föreställa någonting specifikt.

Se mer av Riittas konst här.

Du målar i akryl, är det för att du är ivrig att se slutresultatet?
– Det tar kortare tid att torka än olja och det passar mig som är en otålig person.

Var hittar du din inspiration?
– Överallt! Det beror på vad jag målar men hela världen är en tavla och jag tycker att det är underbart att ta in de intryck som kommer till mig. Jag är uppvuxen nära skogen i Finland och just skogen betyder mycket för mig. I Stockholm har det blivit många utflykter till Nackareservatet och skogarna runt Bredäng.

– Jag tycker mycket om Lars Lerin, han målningar är fantastiska och han är så snäll som person. En annan konstnär som jag lärt mig mycket av var Harvey Cropper. Han limmade precis som jag saker på sina tavlor och han inspirerade verkligen mig. Jag släpade ofta med mina tavlor till hans ateljé här på Södermalm. Det var 99 trappsteg upp till hans ateljé och den saknade hiss. Ateljén var en samlingspunkt för människor från olika håll och kanter och den miljön var så inspirerande.

Kan du berätta om din första utställning?
– Det var när jag arbetade som receptionist på Svenska Elverksföreningen. Jag är en kvällsmänniska och sitter alltid och målar på kvällen. Mina kollegor frågade mig varför jag alltid var så trött på morgonen. Då förklarade jag för dem att jag målar sent och då ville de att jag skulle ta med mina tavlor dit så att de kunde se vad jag målar. Jag tog med dem och hängde på väggarna i vår matsal. Det var många och jag sålde rubbet, det hade jag inte räknat med. Vilken kick det var! Men min första riktiga utställning var på Galleri Bellman 2015. Det tog ett tag innan jag vågade ta steget men det kändes så rätt och så himla roligt när jag väl tog mod till mig. Att vara på plats och prata med folk och att veta vem som köper den, det är väldigt roligt.

Riitta har även Facebook – kolla in den här.

Hur ser resten av året ut?
– 24-28 november ställer jag ut på Galleri Bellman igen, med vernissage den 24 november. Allt är i stort sett klart men det gäller att få ihop allt. Nu är det två år sen jag ställde ut sist så jag ser verkligen framemot utställningen och hoppas att det kommer mycket folk!