Blod kan vara väldigt vackert, det är väldigt dramatiskt. Det tycker Emma Bengtsson som med sin Blodslinje vill visa att det groteska faktiskt kan vara just vackert. Hon hoppar som en katt mellan teknikerna, allt beroende på humör och inspiration.

Du är från Söderfors, hur var det att växa upp i ett litet samhälle?

– Jag kände att jag inte riktigt hörde dit. Där var det idrott som gällde, men för mig var det konsten. Att få skapa något ger mig ett lugn. Jag bestämde mig för att pendla till Uppsala när jag gick i gymnasiet. Det var långt men det var värt det. Jag gick ett estetiskt program där jag fick hålla på med det jag ville.

Du har flyttat runt en del – skulle du säga att du är rastlös och impulsiv?

– Impulsiv är jag till viss del. Jag kan känna ”det där verkar festligt” och jag tänker att man måste våga för att göra det man vill. Efter att ha tänkt en runda till hoppar jag ofta på saker. Jag har till exempel studerat på Nyckelviksskolan och då tänkte jag att jag skulle bli inredningsarkitekt, men kom efter ett tag på att det inte var något för mig. Något år efter det fick jag och min kille en idé om att flytta till Kosta och prova glasblåseri. Det gjorde vi. Det visade sig att han hade fallenheten för det och jag hade det inte. Mitt kall hittade jag på Konstfack, där jag läste bildpedagogik och hållit på med det sen dess.

”Manetdöd”.

Se mer av Emmas konst – här.

Ja, precis – din kille är också kreativ, hur funkar det?

– Vi är inte så kritiska mot varandra utan vi sköter vårt, på varsitt håll. Det är klart att vi kan komma med idéer till varandra och det är skönt för han förstår direkt varför jag gör som jag gör och vad jag menar. Han arbetar Ulva kvarn utanför Uppsala som glasblåsare och designer, Alexander är väldigt bra på att omvandla glas genom att slipa det. Han är mycket begåvad med att skapa optiska effekter i de glaspjäser som han gör.

Men om du får beskriva din konst, hur gör du det?

– Det är lite lurigt. Jag jobbar både bildligt, skulpturalt och håller mig till ett spektra av olika tekniker och material. Från trä till Tusch. Jag är väldigt intresserad av historia, vilket kan synas i verken och har läser mycket. Det kan vara ett människoöde som jag tycker är väldigt intressant och man kan säga att gör jag en illustration av det.
Det började med Henrik VIII och hans damer. Jag ville göra något om bara kvinnorna, eftersom de har blivit bortglömda jämfört med honom, så jag gjorde olika verk om dem. Mestadels så är det nog historiska illustrationer jag gör och ibland hittar jag på rent från huvudet.

Berätta om Blodslinjen?

– Jag tycker blod kan vara väldigt vackert. Det är visserligen dramatiskt, men det också liv som åker runt i våra kroppar. Jag tycker om färgen. Tittar man bakåt i historien är blod ofta inblandat. När jag gör mina historiska illustrationer är det ofta en stackare som dör eller tar död på folk. Jag använder blod som dramatik för att förstärka. Jag tycker om när det ser makabert ut. Jag är inte speciellt dramatisk själv, men i konsten får jag göra som jag vill och vara överdramatisk.

”Queen Mary”.

Hur ser skapandeprocessen ut?

– Jag går ofta runt och tänker på en idé, det kan ibland vara i månader. Jag kan få upp något i huvudet, som till exempel en person. Jag funderar på hur jag ska framställa den och hur jag får ut min idé på bästa sätt. Jag börjar efter ett tag att skissa i en skissbok, men då har jag ofta det nästan klart i huvudet. Sen för jag över det på duken. När jag väl sätter mig kan jag sitta i timmar. Dock är sällan jag är helt nöjd. Jag får tvinga mig själv att bli nöjd, men ibland hamnar den i papperskorgen faktiskt.

Var hittar du din inspiration?

– Starka kvinnor inspirerar mig. Flera kvinnoöden har blivit undanknuffade genom historien. Jag funderar även mycket på miljön och hur vi ofta tar död på oss själva. Jag inspireras av konstnärer som inte alltid håller på med det jag gör. Det är oftast deras idéer som jag tycker är intressanta. Jag tycker om Andres Serrano, det är ofta en mycket smart tanke bakom och är lite lurigt. Han sporrar mig till att göra något annorlunda. En annan konstnär som jag tycker om är Felix Gonzalez Torres. Han går ofta över gränsen men gör det på ett subtilt sätt och hans verk är andlöst vackra.

”Döden tar en paus”.

Läs mer om Emma och hennes konst – här.

Du jobbar som bildlärare, visar du barnen dina målningar?

– Det gör jag inte. Jag vill inte att de ska bli färgade och härma. De skulle jämföra sig med mig och det vill jag verkligen inte. Jag vill att de ska förstå att det de gör och deras idéer är mycket viktigare. De är dock en faktiskt en inspirationskälla för mig.

Du sitter hemma och skapar, hur funkar det?

– Jag sitter ofta ensam, jag vill inte ha någon att prata med. Det funkar bra. Ljud har jag inget emot, men jag vill inte bli störd när någon börjar prata om till exempel tvätt, för då tappar jag fokus och börjar minnas att det finns hushållssysslor som måste göras. Jag vill gå in i mitt och bara fokusera det jag gör.

Du måste ha mycket material hemma – hur mycket ställer du ut?

– Jag hade en egen liten utställning 2010 under ”Konst på väg”, som är en konstrunda i norduppland, men efter det har det inte blivit av. Då har hade jag inte hittat min ”grej” heller. Men nu har jag samlat på mig och börjar bli redo för att ställa ut. Jag har mycket verk hemma som jag låter vara tills vidare.

”Afternoon tea”.