foto: Filip Sjöfors

Anders Ekberg är företagsledaren som sadlade om till författare efter sin pension. Han är något av en institution i sin hemstad Växjö, där han kämpar för författarnas rättigheter, och han är oerhört produktiv med inte mindre än tolv titlar bakom sig på endast fyra år. Hans författarskap drivs av berättarglädjen och hans arbetsmetod är något okonventionell. I ständig framåtrörelse!

Berätta kort om dig och din bakgrund så att läsarna får bekanta sig med dig?

– Jag kommer från den akademiska världen, är uppvuxen i Bromma utanför Stockholm med föräldrar som var läsande människor. Min mamma var berättaren och pappa var språkmänniskan, språkpolisen. Hemma hos oss var det böcker överallt. Man präglas av det.

Men Anders vantrivdes i skolan, som han upplevde som hård och rigid utan utlopp för fantasin. Lagom till gymnasiet fick han nog. Han gick till sjöss. Anders beskriver en svunnen tid, när flygbiljetter kostade en förmögenhet och sjömanslivet var ett sätt att uppleva världen.

– Jag vaknade upp under den resan och insåg att jag trivdes bra där, långt från bordsskick och min fina Stockholmsdialekt.

Han reste jorden runt under några år tills kärleken förde honom i land. I Kalmar stod en snygg blondin på kajen. Den blondinen blev Anders fru och tillsammans flyttade de så småningom till Växjö där de än i dag har sin bas.

Anders resa har kantats av en stor studieglädje och han har ett stort antal examina bakom sig. Allt fastnar i Anders hjärna. Och precis som han studerat oerhört mycket har han haft ett stort antal jobb, men alla inom tjänstemannasektorn. En stor del av sitt yrkesliv har tillbringats i styrelserum.

– Jag går lite oväntade vägar antar jag. Men jag trivdes inom byråkratin, det är en ganska spännande värld, där man kan påverka mycket! Jag hade som mest 2500 anställda och budgetansvar för många hundra miljoner kronor.

Har du alltid skrivit?

– Jag skrev mycket facktexter i  jobbet, allt ifrån protokoll till utredningar, tusentals sidor. Men det skönlitterära skrivandet började när jag gick i pension, jag tog mig inte tid innan.

Efter pensionen gick Anders 6 terminer på Linneuniversitetets skrivarkurs. Och upptäckte att det var roligt. Han skrev men gjorde inget med det, bara la det i malpåse. Ända tills det var bokmässa på biblioteket i Växjö, och en programpunkt var att presentera nya författare. Anders blev nyfiken och gick dit. Han tittade på de 8 författarna, hälften av dem var gamla kursare till honom.

– Jag tänkte va fan Anders, kan dom kan du! Och så satte jag mig framför tangentbordet och skrev.

Och på den vägen är det. Nu befinner han sig på roman nummer 13, på sidan 176 för att vara exakt. Boken ska bli en nyckelroman, om kulturlivet i en medelstor stad i södra Sverige. En miljö som Anders känner väl. Boken har arbetsnamnet ”Stad med män”.

– Nu skriver jag i ett riktigt äckligt manligt perspektiv, säger Anders och skrattar.

Här kan du köpa Anders böcker.

För Anders är skrivandet en organisk process, aldrig intellektuell, utan berättelserna får komma som de gör. Föräldrarnas två element har format Anders; berättaren och språkpolisen.

Anders, som även lärt sig maskinskrivning, har perfekt fingersättning, vilket gör att han kan skriva snabbt. Och alla hans yrkesverksamma år har lärt honom vikten av att formulera sig korrekt från början. Han går nämligen aldrig tillbaka i sina texter. När texten lämnar Anders är den klar. Han skriver till och med färdiga boksidor, och lägger in exakt format som boken ska ha, med rätt typsnitt och allting.

– Jag skriver boksidor, inte manus. Det finns fördelar med detta, jag har till exempel aldrig avstavningar i mina böcker! Jag störs av dåliga avstavningar. Vilket intryck ger det?

Varför tror du att folk gillar dina böcker?

– Det händer oerhört mycket hela tiden i mina böcker, kolossalt mycket. Jag skulle säga att man kan utvinna 30-40 kortnoveller ur mina böcker. Det är roligt att skriva och det bubblar upp något hela tiden. Jag låter incidenterna som dyker upp påverka huvudberättelsen.

– Hur håller man den röda tråden?

Det går inte om man skriver under lång tid, säg att man tragglar med en bok i flera år, då blir det omöjligt, men jag skriver mina böcker på ett par månader, och då går det. När jag vaknar i vargtimmen som jag brukar göra så finns nästa morgons skrivande i skallen. På något sätt har hjärnkontoret använt sömnen till att stöka om det hela. Då går jag upp och sätter mig vid 9 och sedan är jag klar med dagens arbete vid 11.

Många författare pratar om det hårda arbetet med att skriva och vikten av synopsis. Du skriver på ett lite annat sätt. Berätta lite om din arbetsmetod?

– Nu har jag ju skrivit tolv böcker men jag skulle säga att grundtekniken är densamma. Jag börjar med någon sorts uppfattning i huvudet, en tidsepok, ett par gestalter, kanske något namn, sedan får resten komma när jag sätter mig framför skärmen. Jag trycker ner första tangenten och så är jag igång. Det är inte alltid jag har en titel, men oftast har jag det när jag sätter mig och börjar.

Vad handlar din kommande bok om?

– Jag skriver in människorna och miljöerna och händelserna här i staden. Men det jag skriver om är författarnas villkor. Hur är det att vara en ung författare utanför Stockholm idag?

Anders läser på författarkvällen i Det fria ordets hus i Växjö. Fotograf: Elisabeth Jönsson

 Kämpar för utkantsförfattarna

Anders är en av dessa eldsjälar som arbetar aktivt för att främja den lokala kulturen.

Jag vet att du har en väldigt genomtänkt syn på dina böcker, allt ifrån titellängd till omslagsbild?

– Ja, det här med titlarna bestämde jag mig för efter att ha spenderat mycket tid på bibliotek. Jag såg att bibliotekarierna står och vrider på nackarna hela tiden, för att läsa titlarna, och jag tänkte på deras arbetsvillkor. Mina titlar ska därför vara läsbara på ryggen, och består aldrig av mer än ett par tre ord som står horisontellt. När det gäller omslagen har jag använt mig av konst av etablerade lokala konstnärer, de bor alla i Kronobergs län. På det viset gör jag vad jag kan för de lokala konstnärerna här.

Utöver konstnärer så kämpar han också för författarnas villkor och framför allt de unga författarna, och han är övertygad om att det är mycket svårare att vara författare i Växjö än i Stockholm, eftersom de ombud som finns ute i landet inte har mandat att förhandla å författarnas vägnar.

– Det man hyllar här är de gamla giganterna, som Per Lagerkvist, Vilhelm Moberg och Elin Wägner. Men det samtida perspektivet saknas. Många andra konstformer, som dansare och filmare till exempel får stöd från landstingen men inte författarna! Författarförbundet har aldrig förhandlat om det och man kan inte heller sitta i Stockholm och förhandla om detta, man måste ut på regional nivå. Förhandlingarna sker där landstingen finns, ute i landet.

Och Anders, som är van vid att sitta på båda sidorna av bordet, vet vad han pratar om. Men han har lämnat förhandlingarna bakom sig, så gott det går.

– Jag har suttit nog i styrelser. Men de flesta författare kan väldigt lite om detta, och de vänder sig till mig. Jag började gräva i kommunens kulturstipendielistor och insåg att de inte, på 23 år, gått till en författare. Det ifrågasatte jag! Jag vet inte om det fick någon verkan men de tredubblade i alla fall antalet stipendier efter det! Jag har inte kommit långt, men jag kämpar vidare, på de sätt jag kan.

Hur mycket av dig själv finns i dina böcker?

– Du kan inte ta bort en del drag och min kunskap finns med. Jag lånar av mig själv till mina karaktärer, det vore korkat annars. Men jag stoppar till exempel aldrig in barn i mina berättelser, de är för obegripliga. Mina böcker handlar om vuxna människor i miljöer jag känner till. Inga zombies eller utomjordingar. Det räcker med vuxna människor, det finns så oändligt mycket ondska och kärlek i människor.

Vad händer framöver?

– Jag fortsätter att skriva så länge det är roligt!

Efter sommaren kommer Anders trettonde roman ”Stad med män” , och enfjortonde bok finns också i pipelinen.

Här finner du Anders förlags hemsida.

Här kan du köpa Anders böcker.

Här kommer du till Anders facebooksida.